Skogsbruket mellan flera eldar

09.8.2021

Läs fältchef Anders Hjortmans debattartikel publicerad i Vasabladet 7.8.2021.

Skogsbruket mellan flera eldar

Skogsbruket debatteras intensivt för tillfället. EU:s skogsstrategi gör knappast att debatten svalnar när strategin småningom skall genomsyra den nationella lagstiftningen. Mycket av debatten handlar för närvarande om skogens roll som bindare av koldioxid. Debatten handlar också om skogsbrukets inverkan på mångfalden. Samtidigt har den enskilda skogsägaren ekonomiska förväntningar på sitt skogsbruk och allmänheten önskar ha skogen som rekreationsmiljö. Jag vill här skapa en bild av hur olika skogsvårdsmetoder påverkar dessa förväntningar och reda ut en del begrepp och missförstånd.
Förnyelseavverkning utses ofta som det stora hotet mot både mångfalden och kolbindningen. Men om vi ser på historien kan vi konstatera att skogen tidigare också förnyades storskaligt. Skogsbränder var mycket vanligare. Besök Pyhä-Häkki nationalpark och beskåda årsringarna på en 400-årig tall som ligger där. Det syns tydliga märken av brand vart 50:de år. Dagens förnyelseavverkningar är en motsvarande form av det s k stora kretsloppet genom vilket skogen förnyas. Problemet gällande kolbalansen vid förnyelseavverkning är att det kol som finns i marken frigörs när det inte finns växtlighet.
För mångfalden är skillnaden stor mellan brandytan och dagens förnyelseyta. På brandytan för 200 år sedan lämnade mycket död och brunnen ved som är viktiga förutsättningar för mångfalden. För att beakta mångfalden lämnar man därför i dagens skogsbruk en del sparträd och sparträdsgrupper. Enligt de nya certifieringskraven enligt PEFC som börjar gälla från 2022 skall det lämnas 20 st/ha med en diam över 15 cm på förnyelseytorna. Tanken är att dessa träd skall förbli där för evigt endera levande men lika värdefulla som död ved.
Enligt den nationella statistiken förnyelseavverkas 105 000 ha årligen. Det är 0,5 % av skogsmarken. Ytorna markbereds idag till största delen enligt den modell som Daniel Paro föreslår i sin insändare i Vbl 24 juli. 85 % av förnyelseavverkningarna planteras eller sås för att så snabbt som möjligt få igång ett nytt (kolbindande) bestånd. 15% förnyas genom att fröträd lämnas på karga marker, marken harvas och ny skog sår sig naturligt. Gran odlas på bördiga marker och tall på karga marker. Lövträd kommer naturligt och lämnas som komplement vid röjningar och gallringar. Denna skogsodling görs för att så snabbt som möjligt få igång tillväxten av ett värdefullt och förädlingsbart bestånd.
Dagens skogslag möjliggör att skogens sköts på olika sätt. Endera sköts skogen som likåldriga bestånd, dvs skogsodling, röjning, gallring och förnyelse. Ett annat alternativ är att sköta skogen som olikåldrig, sk kontinuerlig beståndsvård eller kontinuitetsskogsbruk. Tanken är att skogen skall bestå av utvecklingsdugliga träd i olika åldrar och man med jämna mellanrum kan avverka de största träden. Det finns en hel del bestånd i Finland som redan är olikåldriga och naturligtvis kan skötas som sådana. Det är ofta dikade kärr där det funnits ett naturligt björkuppslag vi dikningen och granen har kommit in naturligt under björken. Sådana bestånd är enkla att sköta enligt kontinuitetsprincipen åtminstone 2 generationer. Observera att vi har endast ett skuggtåligt träd i Finland som förnyar sig i skugga, nämligen gran. Slutresultatet blir alltså i de flesta fall en granskog om vi tänker sköta all skog som olikåldrig.
Avverkning sker idag uteslutande maskinellt. En avverkning i olikåldriga bestånd är mycket mera krävande eftersom det finns mycket undervegetation som stör sikten och som borde bevaras. Därmed kan den avverkningen bli t o m dyrare än en vanlig gallring. Det är alltid de största träden som avverkas vilket kräver en stor maskin. Avverkning måste ske under hela året nuförtiden för att hålla jämn sysselsättning och risk för rot- och stamskador ökar med återkommande avverkningar på ofrusen mark. Skadorna blir inkörsportar för granens rotröta. Rotrötan angriper inte bara rötterna utan växer uppåt i stammen och förstör den grövsta delen av stammen.
Skulle vi gå in för att undvika förnyelseavverkningar så mycket som möjligt måste vi ställa om likåldriga bestånd till olikåldriga. Om vi från en fullsluten skog skall påbörja denna process att få till ett olikåldrigt bestånd skall skogen huggas gles för att nya plantor skall etablera sig. Dessutom får det inte komma någon storm de kommande 10 åren. Träd som stått tätt och friställs är inte rotade för att klara stormar. En hårfin balansgång alltså där vi inte har råd med oväntade naturfenomen.
Både skogsvården av likåldriga och olikåldriga bestånd strävar efter att få ut så grovt virke som möjligt som går att förädla och använda till det träbyggande som uppmuntras i EU:s skogsstrategi. Man går bara olika vägar. Vid behandlingen av likåldriga bestånd röjs skogen en eller två gånger. Har skogen röjts enligt rekommendationerna blir virket från gallringarna förädlingsbart industrivirke. Har man försummat röjningarna finns det mycket klena stammar vid den första gallringen. För att gallringen alls skall gå runt ekonomiskt och för att kunna ta tillvara så mycket som möjligt av virket avverkas allt till energived. Ingen skogsägare går in för att producera virke och sälja det för energiproduktion. Där finns ingen lönsamhet. Men som en kanal för att få användning av icke förädlingsbart virke är det viktigt att kanalen finns. 13 % av det virke som köps idag i Finland köps för energiproduktion. Resten förädlas och de senaste stora investeringarna för förädling av massaved profileras som bioproduktanläggningar som har som målsättning att ta tillvara flera produkter ur virket.
Den som använder skogen som rekreation uppfattar den på olika sätt beroende på med vilka ögon man ser på den. Undersökningar visar att de flesta som vandrar i skogen uppskattar att skogen är röjd och gallrad så att man har bra sikt. Är man mera insatt i mångfaldsfrågor uppskattar man en mera olikåldrig och varierande skog men orörda naturskogar kan bli rätt svåra för rekreationsbruk när skogen blir så gammal att en stor del av träden dör och faller.
Finns det alltså ett recept som möter alla förväntningar som vi idag har på skogsbruket? Jag tror inte det. Men om vi använder hela paletten av alternativ för skogsskötseln och om vi använder alternativen utgående från skogens möjligheter kanske vi håller en bra balans.
När den skogsägare som har virkesproduktion som mål får bestämma satsar hen på en förnyelse med markberedning och plantering eller sådd för att snabbt få igång den nya skogen, röjning och gallring i rätt tid och på det viset få ett stort kolförråd och förädlingsbara produkter ur skogen under hela omloppstiden.

Anders Hjortman
Fältchef Skogsvårdsföreningen Österbotten