Skogen i klimatdebatten

18.3.2021

Läs fältchef Anders Hjortmans insändare om skogens roll i klimatdebatten, publicerad i Vasabladet 14.3.2021.

Skogen i klimatdebatten

Klimatdebatten är livlig och för tillfället känns det som om det är skogen som skall lösa Finlands och hela värdens klimatavtryck.  Det låter så enkelt att sluta avverka skog och börja lagra koldioxid. Eller på sin höjd gallra lätt och plocka ut de ”mogna” träden och låta de ”yngre träden” ta över utrymmet och fortsätta att växa. Man har noterat att det transporteras allt klenare virke på våra vägar vilket tolkas så att man avverkar skogen allt tidigare och inte låter den mogna. Jag vill här ge lite perspektiv på skogsbruket i Finland, se på hur skogen fungerar och vilka utmaningar skogsägarna står inför.

Men låt oss börja med att se på historien. För 200 år sedan var skogarna skövlade på stora områden i Finland, speciellt längs den österbottniska kusten. Tjärbränning, skeppsbyggnad och koltillverkning var orsaken. Kör du genom exempelvis Björköby i Korsholm idag ser du skog överallt. Men skulle man bygga hus på Björköby på 1800- talet hamnade man att hämta de största stockarna från annat håll. Det fanns så lite skog att det tidvis var avverkningsförbud.

Skogen har alltid varit viktig för Finland. Finland har därför satsat mycket på skogsforskning och skogsinventering. Sedan 1920-talet har vi koll på våra skogar via regelbundna inventeringar. När de sista krigen rasade i Finland hade vi i Finland ett virkesförråd på 1 350 miljoner m3. Då började de finländska skogsägarna att satsa. Landet skulle byggas upp, produktionen sättas igång och man började dika i våra skogar för att skogen skulle börja växa bättre. Då visste man inte mycket om klimatförändring och koldioxidutsläpp utan man ville främja virkesproduktion. Skogsrådgivningen kom igång. Man ville att skogsägarna skulle förnya de sönderhuggna skogarna - skogar där man hade avverkat de grövsta träden och lämnat underväxten. En underväxt som på många ställen redan vuxit undertryckt i 60 år och som inte reagerade med ökad tillväxt mera trots att de fått mera utrymme. Märkväl att det är ungefär såhär man vill göra idag när man pratar om kalhyggesfritt skogsbruk. Staten sporrade förnyelsen av dessa skogar och efter 30 år fanns mera virke på dessa områden än vad den gamla skogen innehöll. Och skogen fortsatte att växa och binda kol. Detta har gjort att vi idag har ett virkesförråd på 2 300 miljoner m3. En ökning med 70 %. Prata om kolsänka som de privata skogsägarna har åstadkommit under tiden som industrialiseringen har ökat koldioxidhalterna i atmosfären.  Ser vi det från den sidan har de privata skogsägarna i Finland redan gjort en hel del för att binda det koldioxid som släppts ut genom förbränning av fossila bränslen.

När vi pratar om skog måste vi komma ihåg att det är ett levande ekosystem vi pratar om. Träden växer och binder kol men kommer småningom till sitt livs ände även de, endera på grund av ålder eller på grund av för litet livsutrymme. Om de dör och inget görs av virket ruttnar det ner och i den processen frigörs även koldioxid. Vi kan inte tänka att vi skall sluta röra skogarna och öka kolbindningen i all oändlighet. Skogsvårdsrekommendationerna vägleder skogsägarna att producera grovt och värdefullt virke. I den processen ingår det röjningar när sly kapas ner och några gallringar där det utgallrade virket tas tillvara. Den första gallringen görs så tidigt att det i allmänhet endast kommer massaved. Har man då inte gjort de röjningar som plantskogen behöver för att utvecklas bra kommer det väldigt lite virke som fyller massavedens minimimått på 6 cm i toppen och en hel del stamvirke lämnas i skogen. I stället för att låta klenvirket ruttna och släppa ut koldioxid i skogen tas det tillvara som energived och ersätter fossila bränslen. 2019 gallrades knappt 10 000 ha i Österbotten och knappt 4 000 ha förnyades. Det gallras alltså arealmässigt 2,5 gånger mera än det förnyas i Finland. Därav de klenare dimensionerna på virkesbilarna längs våra vägar. Slutavverkningen sker när skogen är mellan 60 och 120 år.

Hur skulle det då vara att sluta med kalavverkning och bara gallra skogarna? Idka så kallad kontinuerlig beståndsvård. Vi får inga kalytor och ingen koldioxidavgång från marken och tar bara ut kvalitetsvirke vart 15:de år. Vi skall komma ihåg att det var så man gjorde för 100 år sedan vilket på många håll ledde till underproduktiva skogar. Om den kontinuerliga beståndsvården skall fungera skall skogen bestå av flera olika åldersklasser dvs vi har flera trädgenerationer med bra toppskott -alltså livskraftiga trädindivider. Det här är inget man får till stånd på kort sikt utan är en avvägning mellan tillräckligt kraftig gallring och risken för stormskador. För att få igång en livskraftig underväxt skall en normal stamskog gallras kraftigt så att tillräckligt ljus kommer ner till marken. Skogslagen sätter en gräns för hur gles skogen får vara innan man blir tvungen att kapa ner allt och plantera ny skog. För att få igång en ny trädgeneration i en stamskog måste den gallras nästan till denna förnyelsegräns. Av egen erfarenhet kan jag säga helt konkret att fyra av fem försök till att få igång denna typ av flerskiktade bestånd har misslyckats på grund av att en storm har fällt så mycket av de kvarvarande stammarna efter gallringen att allt måste tas bort och ny skog planteras. Skogslagen tillåter kontinuerlig beståndsvård och vi skall vara beredda att behandla skogar på detta sätt när förutsättningar finns och skogsägaren har denna målsättning med sitt skogsbruk, men det är en mycket svår omställning om inte förutsättningarna finns. Går vi ”över en natt” in för denna metod att behandla alla våra skogar får det stora ekonomiska konsekvenser för enskilda skogsägare när omställningen inte lyckas.

I Österbotten har vi endast ett trädslag om är skuggtåligt och klarar av att förnyas kontinuerligt på de flesta marker, nämligen granen. Skall vi idka kontinuerlig beståndsvård i stor skala går vi i förlängningen mot en monokultur av gran i stora delar av Österbotten. Tall och björk är pionjärträdslag som i skogens naturliga kretslopp kommer in i bilden i samband med en ”katastrof” typ brand och storm eller dagens förnyelseytor.  Lägg då till att en stor del av alla avverkningar idag sker på ofrusen mark. Återkommande maskinella gallringar i granskog leder lätt till skador på rotsystem och stammar där rotrötan får ingång och slutresultatet i framtiden blir rötskadad grov gran (som endast duger som bränsle) i stället för granstock.

Med detta vill jag inte säga att vi inom det finländska skogsbruket idag gör allting rätt. Vi har mycket att lära och många misstag från förr att rätta till. Men vi skall komma ihåg att skogsägarna i Finland har skapat ett otroligt kollager de senaste decennierna. Det skall vi sköta om så att det är livskraftigt och utnyttja på ett hållbart sätt de produkter som vi får från våra skogar. På global nivå är situationen en helt annan. I stället för att begränsa vårt skogsbruk i Finland kunde vi exportera vår skogskunskap och genom bistånd återbeskoga skövlade områden som blir till kolsänkor men som framförallt ger den lokala befolkningen förbättrade livsbetingelser.

Anders Hjortman
Fältchef
Skogsvårdsföreningen Österbotten r.f.