Debatt: Är kalhyggesfritt lösningen på allt?

Läs fältchef Anders Hjortmans insändare som publicerades i Vasabladet 12.10.2022.

Är kalhyggesfritt lösningen på allt?

Debatten om metoderna för att bruka skogen fortgår. I mycket av det som skrivs och debatteras kommer man fram till att det är förnyelseytorna som förstör de flesta förväntningarna på skogen. Man kan lätt börja tänka att om vi lämnar bort detta med förnyelseavverkningarna och enbart gallrar blir alla förväntningar på skogen uppfyllda. Det låter väldigt lockande och trevligt att plocka ut de mogna träden och låta de mindre växa till sig. Är det verkligen så att man både kan äta kakan och ha den kvar? Är kalhyggesfritt lösningen på:

Biodiversitetssvinnet?

Det stora problemet med minskningen av skogsberoende arter är att det saknas riktigt gamla träd och död ved av olika trädslag. Fastän man skulle övergå till att sköta skogen helt enligt någon kontinuitetsprincip måste man vara lika medveten om att aktivt lämna områden orörda. Gallrar man bort de grövsta är det ju de som skulle ha blivit till död ved. Vid all avverkningen måste man alltså aktivt lämna områden för den naturliga utvecklingen. Precis på samma sätt som vi enligt dagens strängare certifieringskrav skall lämna 15-20 stammar av grova och döda träd på en förnyelseyta.

En viktig sak för mångfalden är också att det finns lövträd i våra skogar. Man anklagar skogsbruket för att anlägga trädplantager av endast ett trädslag. Men ärligt talat – hur ser våra plantskogar ut? De flesta plantskogar vi ser längs vägarna på lite bördigare marker består till stor del av björk. Vi röjer alltför lite av våra plantskogar, så lövandelen i våra skogar är tryggad. Skulle vi däremot inte alls förnyelseavverka utan endast gallra blir det svårt att hålla lövandelen. Björken är ett ljuskrävande trädslag och förnyas inte helt enkelt i skuggiga förhållanden.

Klimatkrisen?

Skogen har en enorm betydelse om kollager. Skogsägarna och finska staten har kontinuerligt byggt upp den finländska skogens kollager. Skogsskötseln efter krigen riktade in sig på att förnya sönderhuggna skogar med mycket liten tillväxt. Genom att förnya dessa skogar och investera i skogsvården har skogsägarna kraftigt byggt upp skogens kollager under 60 år. Medelvolymen i skogarna i Österbotten är nu 139 m3/ha. Då är allt från förnyelseytor till gamla skogar medräknade. Skall vi sköta skogen helt enligt kontinuerlig beståndsvård är det viktiga att man får igång nya trädplantor i skogen. Enligt Naturresursinstitutets forskning måste skogen huggas gles för att den naturliga plantsättningen skall komma igång. Enligt skogslagen får man inte avverka skogen glesare än motsvarande ca 110 m3/ha. Och så gles måste man avverka för att eventuellt få igång plantorna. Tänker vi oss att gallra vart 15 år har beståndet då uppnått ca 185 m3/ha om det funnits livskraftiga stammar som tagit för sig av det friställda utrymmet (detta efter att beståndet blivit flerskiktat vilket kan ta upp till 60 år). Medelvolymen för beståndet kommer då att ligga på 147 m3/ha, alltså ingen radikal skillnad mot dagens virkesförråd i Österbotten. Så kolbindningen i beståndet påverkas inte mycket även om förnyelseavverkning skulle förbjudas. Däremot diskuteras hur mycket kol som frigörs när förnyelseytan lämnar relativt bar under de första åren efter förnyelsen. Det som är klarlagt är att det största utsläppet av kol då sker på bördigare torvmarker. Men det är granmarker och den skogsbottnen har den största potentialen att naturligt plantuppslag kommer vid en gallring.  Vi borde alltså rikta in oss på dessa marker till att börja med om vi skall sköta någon del av skogen som flerskiktad.

Rekreationsskogen?

Undersökningar visar klart på att gemene man helst vill idka rekreation i skogar som känns öppna,  dvs skogar som sköts som jämnåriga och gallras enligt normala skogsvårdsrekommendationer. Men har man mera insikt i mångfaldens behov ser man med andra ögon på skogen och då är naturligtvis en flerskiktad skog värdefull som rekreationsskog.

Skogens hälsa?

Tänker vi på skogens hälsa i Österbotten är det granens rotröta som i dagsläget är det stora hotet. Rotrötan hotas av en svamp som kommer in i marken och träden via skadade stammar och rötter. Går vi in för kontinuerlig beståndsvård skall skogen gallras med jämna mellanrum med stora maskiner med risk för skador. Skogarna blir obönhörligen mera grandominerade vilket håller kvar rotrötan i marken. Förnyar vi skogarna kan vi byta trädslag och få en generation utan rotröta.

Skogsägarens ekonomi?

Vi lever i en tid när kostnaderna hela tiden stiger medan rotpriset på virke i princip stått stilla i årtionden. Naturligtvis är de initiala kostnaderna för skogsförnyelse och plantskogsvård betydande, speciellt när man räknar ränta på insatsen. Med kontinuerlig beståndsvård är det tänkt att man slipper kostnaderna, man skördar bara. Men varje avverkning är en gallring där man skall ta stor hänsyn till det kvarvarande beståndet. Det blir en dyr avverkning som naturligtvis även påverkar rotnettot för avverkningen. En stor påverkan på skogsägarens ekonomi är rotrötan som jag nämnde tidigare. Genom att kontinuerligt hålla gran och köra längs nya rutter i beståndet kan detta medföra att en stor del av stocken blir till energi. När skogen gallras gles blir den också betydligt känsligare för stormar, åtminstone innan den fått en klart flerskiktad beståndsstruktur. Ifall en storm inträffar efter att en gallring ner till minimigränsen gjorts finns det en klar risk att beståndet blir för glest och måste förnyas helt och hållet. Beroende på beståndets läge och marknadsläget för virket finns det en klar risk att stormskadat virke inte går att avverka genast och mister därmed en stor del av sitt värde på grund av kvalitetsförluster.

Skonsammare skogsskötsel?

För att plocka ut de mogna stammarna skall det användas en stor avverkningsmaskin som orkar lyfta och styra stammarna. När man kommer igen för gallring efter 15 år har det förhoppningsvis kommit nya plantor på området där man körde och bearbetade marken förra gången. Man kan alltså inte köra i samma spår utan måste ta nya spår med risk för ytterligare mark- och stamskador. Vi måste komma ihåg att vi skall ha fram virke kontinuerligt hela året så en stor del skall köras på ofrusen mark. Vid skötsel av likåldriga bestånd gallrar vi också men kan då använda samma vägar varje gång.

Skogen har stor betydelse för vårt land, vårt folk och vår värld. Finlands skogsägare har byggt upp ett stort kolförråd som behöver förvaltas väl. Skogslagen har öppnat upp för alternativa skötselmetoder och de skall vi vara beredda att ta ibruk ifall intresse finns. Men går vi över en natt från skötseln av likåldriga bestånd till att försöka sköta alla skogar enligt kontinuitetsprinciper kommer vi att förstöra skogsresursen vi har. Mycket skog kommer då att helt stanna i tillväxt under en lång tid eftersom all skogsmark inte per automatik ger nytt plantuppslag. Finns intresset hos skogsägaren skall man naturligtvis bedöma ifall beståndet redan har flera skikt eller annars visar tecken på en naturlig föryngring. Då kan man behandla beståndet enligt kontinuitetsprinciperna. Ser vi inte de tecknen är förnyelseavverkning det bästa alternativet för att snabbt få igång tillväxten och kolbindningen, eventuellt byta trädslag om skogen är rötskadad och få in ett passligt lövinslag. I dessa dagar har nya certifieringskriterier tagits ibruk som medför att vid varje skogsskötselåtgärd skall betydligt mera områden lämnas för den naturliga utvecklingen. Det kommer att på sikt ge mera död ved och variation i skogslandskapet.