Skogens dynamik och skogsskötseln

Skogens roll i närmiljön, för vårt land och globalt är viktig. Det kan vi alla hålla med om. Beroende på
med vilka ögon vi ser på skogen uppfattar vi skogens tillstånd idag på olika sätt och har olika åsikter
om hur skogen borde skötas. Debatten tenderar att vinklas endera från ena eller andra hållet. Skogen
är ingen statisk resurs. Den senaste debatten handlar om kolbindning och vilken skogsskötselmetod
som binder mest kol. Skall vi sköta skogen som olikåldrig via kontinuerlig beståndsvård eller som
likåldrig skog med en slutskörd när trädens värdetillväxt har kulminerat? Jag vill påstå att båda
metoderna har sin motsvarighet i skogens naturliga dynamik och att vi skall använda metoderna
utgående från skogens förutsättningar.

Låt oss se på hur dynamiken i skogen fungerar utan mänskans påverkan. Vi kan alla vara överens som
att även träden har en viss livslängd. Endera dör de av ålderssvaghet, skadegörare eller
väderfenomen. I en naturskog frigörs då utrymme, både på och under marken, som grannträden
börjar använda och får bättre livsbetingelser. Ifall mineraljorden blottas kan nedfallande frön börja
gro. Om fröna gror och groddplantorna klarar sig beror på flera orsaker. Är råhumusen för tjock är
risken stor att groddplantans rötter inte hinner utvecklas tillräckligt djupt innan sommartorkan dödar
dem. Är öppningen efter det döda trädet för liten kommer inte tillräckligt ljus ner till marken och
groddplantor av ljuskrävande trädslag (löv och tall) kan inte utvecklas. I praktiken i små skuggiga
öppningar är det endast granen som klarar sig bra. Detta när enskilda träd dör bort och ger plats för
andra eller nya träd kallas det lilla kretsloppet i skogen.

När vi pratar om kontinuerlig beståndsvård vill vi efterlikna det lilla kretsloppet. Man strävar då till
att med jämna mellanrum plocka bort stora träd och lämna plats åt grannträden. För att en sådan
skog skall reagera på det frigjorda utrymmet skall det finnas utvecklingsdugliga träd i olika
åldersklasser. Det finns inte många sådana bestånd och det tar lång tid förrän man har åstadkommit
sådana om man skall utgå från likåldriga bestånd. Det blir en lång övergångstid med mycket dålig
tillväxt. En absolut förutsättning för kontinuerlig beståndsvård är att det i bottenskiktet finns ett
rikligt uppslag av plantor. Det finns sällan i en flerskiktad skog och för att få igång föryngringen krävs
kraftig gallring för att få ner ljus till marken. Kraftig gallring i täta bestånd försvårar
skogsfackmannens nattsömn. Skogslagen säger hur gles skogen får vara och gallrar man för nära den
gränsen kan en storm göra att beståndet blir icke utvecklingsdugligt och måste kalavverkas och
planteras i alla fall.

Naturfenomen såsom åskväder och den tidiga befolkningens användande av eld tände skogsbränder
med jämna mellanrum. Historiskt kan man se att skogen brunnit med 50-80 års intervall. Stormar har
också tidigare fällt skog. Dessa ”katastrofer” som skedde med jämna mellanrum kallas det stora
kretslopp i skogen då stora mängder träd dog. Skogsbränderna gjorde att marken blottades och det
gav fantastiska förutsättningar för ljuskrävande trädslag såsom tall och framför allt lövträd att gro. I
skuggan av pionjärträdslagen kommer sedan den skuggtåliga granen som sedan tar över när
lövträden småningom dör bort.

Översätter vi det ovan beskrivna till dagens skogsbruk så efterliknar dagens förnyelseavverkningar
det stora kretsloppet där marken bereds, ny skog planteras och mycket lövsly kommer naturligt.
Naturligtvis lämnar vi inte det avverkade virket på ytan så jämfört med det stora kretsloppet där död
ved och brunnen ved lämnades är en förnyelseavverkning en stor skillnad för mångfalden. Detta
kompenseras med naturhänsyn. Döda eller levande sparträd lämnas på förnyelseytorna. Dessa
sparträd skall lämnas för alltid och för mångfalden är de lika värdefulla levande som döda. Under
hösten tas nya skogscertifieringskriterier i bruk som dubblerar antalet sparträd till 20 st/ha.

Jag vill inte kategoriskt avfärda tanken på att sköta skogen som flerskiktad. Men tanken på att det
skulle vara en enkel lösning på klimatfrågan ifrågasätter jag. Våra skogar utvecklas inte över en natt
till flerskiktade och åtminstone under övergångstiden på 10-tals år skulle tillväxten i Finland skogar
rasa. Det är naturligtvis markägaren som bestämmer över sin skog och dess skötsel. Det finns
bestånd som redan är flerskiktade eller som visar klara tecken på att föryngra sig naturligt och är det
markägarens önskemål att sköta skogen flerskiktat skall man naturligtvis utgå ifrån det i åtgärderna.

Men i stället för att gallra skogen kraftigt och vänta på att naturen skall ge en ny generation plantor
där inga naturliga tecken finns på föryngring anser jag vi gör en bättre insats för virkesförrådet och
kolbalansen genom att snabbt få igång den nya skogen att växa efter en slutskörd.

Låt oss se till de enskilda bestånden och behandla skogen enligt dess förutsättningar och samtidigt
skapa förutsättningar för mångfalden att utvecklas. Låt markägarnas målsättningar fortsättningsvis
styra skogsskötseln. Markägarna har under de senaste 70 åren visat att de kan förvalta skogen.
Virkesförrådet har under den tiden ökat men gör vi nu alltför drastiska förändringar i skogspolitiken
finns en risk att vi utarmar vårt virkesförråd.